Känner mig så tom. Därför har jag inte kunnat skriva i bloggen. Har suttit med datorn framför mig så många gånger för att skriva. Men allt har bara varit tomt. Hur sätter man ord på en sån här sak? Hur beskriver man känslan?
Ibland kommer jag på mig själv med att tänka hur jag skall förmedla saker i bloggen, men sen när man sitter här så är allt som bortblåst. Nu känner jag mig äntligen beredd. Kanske blir det inte det lyckligaste blogginlägget - men jag är tillbaka!
En dag är jag i mammas och farsans lägenhet för att vattna blommor. Har undrat hur det skall kännas. Att känna doften av trygghet, av mamma och farsan. Farsan är bortrest. Så jag är helt ensam med mina tankar. Stålsätter mig när jag sätter nyckeln i dörren. Helst vill jag bara springa därifrån. Vet att det kommer att göra ont. Mamma finns överallt. Vid porttelefonen står mammas namn kvar. Liksom på lägenhetsdörren. På dörren hänger det en fin Välkommen-skylt som mamma gjort själv. Hennes stora hobby. Servettdecoupage. Dofter, minnen.
I hallen har mamma ställt upp kort på sig och sina barnbarn i olika miljöer. Min fina lilla mamma. Hur kan någon som är så full i liv och som älskar att leva och som betyder så mycket för mig och så många andra bara få dö?
Vad var det som hände?
Sorgen bara kommer över mig. Igen. Det gör ont i hjärtat, i magen - ja i hela kroppen. Inga tårar, bara smärta.
Jag väntar. Varje dag. På tårar och smärta. Samtidigt. Det finns bara 2 alternativ. Antingen kommer mamma hem snart. Eller så måste jag förstå. Att Mamma ÄR Borta. Vill bara kunna förstå. Vill bara kunna gråta.
Sorterar post. Skyndar mig att vattna blommorna. Kollar att allt ser okej ut.
Sen skyndar jag mig ut. Det gör för ont.
Åker hem till Lelle. Gråter torra tårar mot Lelles axel. Han tröstar så gott han kan.
På 30 sekunder är det över.
Torkar tårarna som inte finns.
När skall jag explodera? När skall jag falla till marken och bara gråta? När skall allt som gör så jävla ont komma ut? Vart kommer jag befinna mig när det väl händer?
Samtidigt som det känns som det hände igår så känns det som det är 100 år sedan. Det har gått 2 månader och snart 2 veckor. En del dagar känns det bättre. Andra dagar har man garden nere. Slappnar liksom av. Och PANG! så är det något litet som påminner mig om att livet inte är som vanligt.
T ex när jag får känslan av att "Jag måste ringa mamma, det var länge sedan jag pratade med henne. ... måste ju berätta....måste ju bara fråga en sak...
Livet går vidare. Hur det nu är möjligt?
Jag säger fortfarande godnatt till mamma varje kväll och mamma är den första jag tänker på när jag vaknar.
Har lämnat ut många konstiga tankar till er kära läsare. Tankar som först har fått mogna inom mig, sedan har jag ventilerat dem lite med familjen eller någon annan. En dag är de bara klara att offentliggöras. Som det jag tänker berätta nu. En tanke som känns helt sjuk. Men ändå finns den där. Det är knappt jag vet hur jag ska uttrycka mig...Det känns pinsamt... Tyckte jag sa att jag bar beredd att tänka högt... Vänta lite här nu... Jo så här är det...
Har kommit på mig själv flera gånger med att undra varför andra människor inte kunnat få bytt plats med mamma. Att den har kunnat få dö istället för mamma. Mamma hade ju så mycket tid kvar att leva.
Vet inte om det låter vettigt eller inte. Men så var mina tankar i början.
Jag känner inte alltid igen mig själv. Vissa dagar känner jag mig så jävla bitter. Dessa dagar undrar jag om jag någonsin kommer ur denna sorg? Kommer jag att återfå kontrollen över mitt liv? Det känns som att allt bara faller mig ur händerna.
Har insett att allt har sitt pris.
När jag ser tillbaka på de två år som passerat så har jag och mina systrar verkligen fått insikten att livet hänger på en skör tråd. Vi har, alla tre, på ett eller annat vis sett döden i vitögat genom våra anhöriga som varit sjuka på olika sätt, men ändå lurat döden och överlevt.
Till slut blev det våran mamma som fick lämna oss.
Att någon skulle få göra det har liksom hängt i luften, men att det skulle bli mamma var det ingen av oss som kunde tro. Hon har kännts som en av de friskaste - ända tills i höstas.
Tänk- det har snart gått ett år sedan vi fick beskedet om hennes första cancer.
Det känns också overkligt. Hur fulla av optimism vi var då - tillslut. När läkarna sa att de kunde bota den. När vi levde här och nu. Och förträngde att återfallsrisken var hög...
Nä, detta får räcka för nu. Jag är trots allt vid gott mod. Jag ser med lycka fram emot min framtid. Utvecklingen av min butik, Callej Design, går framåt. Har börjat få hem kläder för "Kvinnor med former" där Small är storlek 42/44! Dä ni! Finns ända upp till XL. Alltså 54/56.
Och så sitter jag här och håller båda tummarna för att smycken från Snö of Sweden kommer imorgon fredag till butiken. Whaaaaaaa! Är så stolt över min lilla butik och är så tacksam för att Ni alla goa kunder gör detta möjligt! Tack för all positiv respons jag får varje dag! Kram till er alla!
Sitter nu och ler för mig själv. Hade en kund i butiken och hon hade svårt att välja mellan två smycken. Vi diskuterade fram och tillbaka i ca 10 minuter och hennes slutkommentar var underbar! :o))
- Ja, dig spelar det väl ingen roll - bara jag handlar - så du tjänar pengar!
Vi skrattade gott åt detta. Hon hörde ju själv vad knasigt det blev! Sån´t gör mig glad. Att man kan skratta med varandra!
Caaaatchinggg!!!!
Med hopp om att livet fortsätter att kännas lättare - lite för varje dag!
Kram till er alla! och glöm inte att livet är här och nu!
Vi var till kyrkan på Alla Helgona och tände ljus för mamma och även för farmor Anna. Helt plötsligt hör vi hur en av melodierna från mammas begravning spelas - med panflöjtstoner. Okej - mamma är med oss. Skum känsla. Men när prästen läste Fotspår i sanden (som jag har skrivit i min blogg i oktober förra året) då reste sig håren i nacken. Och just då kände jag mig så himla ensam. Förstå mig rätt... man känner att man är ledsen och den enda som skulle kunna förstå är mamma... ja ni förstår vad jag menar.
