Vet knappt vart jag skall börja någonstans... Har varit ute på all världens äventyr sedan sist. Har knappt sett röken av mig själv ;)

...men vi tar det från början...

Torsdag den 14 januari 2010

The Lord of The Dance - vilken upplevelse... Jag är fortfarande helt lyrisk. Tänk att få se delar av denna stora föreställning live och med 15 meter fram till scenen! Satt och log, gapade, applåderade, visslade och jublade! När de började med första numret så reste sig håren över hela kroppen. Visst saknades Michael Flatley men man kan ju inte få allt här i livet. Det var full fart från början till slut. Musiken är helt underbar men ingenting slår "steppandet". Man blir helt galen av hänförelse - jag kan inte uttrycka det på något annat vis. Jag vill inte att föreställningen ska ta slut! Jag skulle kunna sitta och titta, om inte i evighet så iallafall 5 timmar. Noterbart är dock att det inte kom några tårar. Men jag var överlycklig iallafall...

Här bjuder jag er på ett av mina favoritnummer från Örebro...jag har inte filmat, det var det så många andra som gjorde!!! Sitter faktiskt mitt framför scenen på rad 2 och det var nästan för långt ifrån*asg: http://www.youtube.com/watch?v=T4OzYGxdw68&feature=related

Var förresten med om en märklig sak - satt bredvid en herre som upptäckte att jag var en "uppdaterad" dam angående riverdance... Vi diskuterade ivrigt att vi tydligen sett samma show i Globen, jämförde vilka dansnummer vi tyckte bäst om osv... Nu till saken - Efter att en Hälleforstjej ropade mitt namn kom vi fram till att vi inte bara hade riverdance gemensamt - hans fru som satt på andra sidan om honom hette oxå Eva-Lena! Märkligt eller??? Det kommer han nog inte uppleva en gång till i sitt liv!

Förövrigt tyckte han synd om oss tjejer som inte hade något snyggt att titta på - och vi höll faktiskt med. Tjejerna var ursnygga medans killarna faktiskt inte var så mycket att hänga i julgranen. Alla myter om att irländare är taniga, bleka och med svagt rödlätt ton på håret bekräftas härmed. Dansa kan de däremot - vilket jag är jävligt glad för - för det är huvudsaken!

Söndag den 17 januari 2010

Jag och mina kompisar (och säkert 100 st hälleforsare till) åkte buss(ar) till Stockholm för att parta loss på Cinderella i 22 timmar. Ja, ja - det var väl att överdriva men vi höll iallafall igång tills de stängde kl 04:00. Var det någon som sa semesterresa??? Man är ju helt slut när man kommer hem!!! Kvällens överraskning var faktiskt att Date från Dansbandskampen var där och spelade. Kan bara säga att de var skitbra. Vilket ös och de bjöd verkligen på sig själva. Kan rekommendera dem varmt!

Om det blåste??? Självklart! Vi fick till och med stå kvar i hamnen 2 timmar för att det blåste så... Men det märktes ju inte så mycket på kvällen - då var man helt i balans med sig själv och vågorna :) - ja, eller hur???

En stor tabbe vi gjorde var att ligga och dra oss till ca 9,30 - och gå upp och, trodde vi, käka god och härlig båtfrukost men båtjäkeln hade lagt ut och kommit ut på öppet hav. Fyyyy Faaaan säger jag bara. Hej och hå vad det gungade. Har aldrig aldrig hoppat frukosten förut men nu gjorde jag det... Man visste inte vart på golvet foten skulle hamna när man väl vågade(ha ha ha) lyfta foten. Lärde mig till nästa gång(27 mars, ni veeeet-klassresa) - upp tidigt och käka frukost och gå direkt i säng och fortsätta sova en stund! Hmm - ja, jag får nog se denna resa om en research i förebyggande syfte... Nästa resa hoppar jag över allt roligt och bosätter mig i hytten, lägger mig tidigt och sedan ska jag sitta vid frukostbordet och hånle åt alla bakfyllerister som kommer vinglandes och tror att de ska äta frukost och med en myndig min uttrycka "Skyll Er själva!"

Det var en rolig resa och jag vill tacka er tjejer för ett trevligt dygn på båten och även bussresan såklart! Kram på er och glöm inte att vi ska till Helsingfors....

Måste komma ihåg att vädra lite åsikter angående dåligt samvete, vad folk tror att man gör på en båtresa samt vad jag själv har för förutfattade meningar kring detta sätt att resa. Det tar vi senare...en annan dag.

Onsdag - torsdag den 20 - 21 januari 2010

Direkt efter jobbet, åkte jag till Stockholm igen. Denna gång körde jag själv och målet var en övernattning hos min syster för att orka gå på Formex-mässan hela torsdagen.

Där önskade jag som vanligt att jag hade många fler timmar till hands för att hinna med allt jag vill hinna med varje gång jag är där. Hinner aldrig vara borta mer än över dagen. Tröttsamt faktiskt. Någongång ska jag vara där 2 hela dagar. När? Inte en aaaaning!

En kappsäck med pengar skulle också behövas. Har beställt lite nya pärlor som kommer in i butiken från mitten av februari. Det är rena himmelriket att gå och greja bland alla pärlor och tillbehör. Jag tycker personligen att det är jätteroligt att knyta makramé och har även tagit hem lite nytt material till det också.

Resan hem blev inte lika ensam - syrran följde med hem till Hällefors för att hälsa på släkten. Jag älskar att åka/köra bil, lyssna på bra musik och prata om ditten och datten. I bilen kan man lösa alla värdsliga problem.

I fredags jobbade jag 11-18, kollade på Sommaren med Göran och umgicks med syrran.

I lördags jobbade jag 8-17, hade pysselkväll med syrran.

I söndags hade jag pärlkurs 9-11,30 med 3 st helgoa småtjejer. Åh - vad jag skrattade. Det är roligt att ha kurs med barn, de har inga begränsningar i sitt skapande och är inte rädda för vad som passar eller inte passar ihop. De var jätteduktiga och gjorde jättefina smycken!

Efter det bar det iväg hem till mamma för att kasta i sig en kopp kaffe och i samlad trupp vinka av syrran vid bussen.

Puh! 40 minuter tillgodo. Iväg till Nora på stort kalas på världens bästa pizzeria, Babylon, vid Noras torg! (Som drivs av en Hälleforsare faktiskt. Åk dit!!!) Gratulerade vår nyaste 40-åring tillsammans med nästan alla arbetskamrater på Dg:s! Det var en skön eftermiddag.

Efter det orkade varken jag eller Lelle röra oss, så det blev inte mera gjort efter kl 18 när vi var hemma igen. SVT Play och På spåret, mysbrallor, yllefilt och vips så tog jag mig en liten powernap. Gôtt mos...

Helt plötsligt hörde jag Lelle väldigt långt borta:

- Vet du det?

- Öhhhhh? Vaddå? Sala? Vi har väl aldrig varit i Sala? Eller???

Av någon konstig anledning kändes det som att jag gärna hade varit ledig idag måndag - men in my dreams, bara att inse fakta- ny vecka och nya friska tag - måndag jämn vecka betyder jobba 8-18.

Ville inte lägga mig - trodde inte att det skulle bli måndag om jag lät bli...

Lelle säger flera gånger om dagen att jag inte är klok och jag är nog inte det heller? *ler

Att inte gå och lägga sig i tid straffade sig när klockan ringde imorse 06:15. Orkade inte upp förräns kl 07. Håhåjaja.

Ja, detta var ett exempel på hur en vecka kan se ut i mitt liv. Kan man köpa en handbroms billigt någonstans? Så att man kan hejda sig lite...?

Kram till er alla och var rädda om er!

Ikväll smäller det!!!

Vill bara gör er riktigt avundsjuka genom att påminna er om att ikväll är det kvällen med stort K.

Säger bara - Riverdance.....

Rapport kommer. Bara jag tänker på att jag ska iväg så reser sig håren av välbehag och jag känner redan nu att jag kommer att gråta av lycka, skippar mascaran tror jag, av att se dessa människor som har sådan kontroll på sin kropp och framförallt sina fötter! De är så himla duktiga!

Musiken är inte så tokig heller!

Som sagt - jag återkommer med lyriska beskrivande ord om hur föreställningen var.

Kram till er alla så länge!

En sorgens dag

Idag har det varit en otroligt jobbig dag. Vi har fått lov att ta bort våran katt Gosan. Det är så ledsamt. Så sorgligt. Känner mig som en bov som bestämt att hon inte skall få leva längre...

Våra två katter kom hem till oss som två små studsande bollar för 13 år sedan.

Flickorna fick välja en varsin katt ur en syskonkull. Först var det meningen att vi bara skulle ha en men det var bara två kattungar kvar och vi tyckte de kunde ha sällskap av varandra när vi inte var hemma. Det var med spänning vi hämtade hem de små liven och flickorna, som då var 6 och 8 år tyckte allt var jättespännande. Naturligtvis hade de filurat ut varsit namn åt dem innan vi hämtade dem. Men när de varit hemma några dagar kom deras personligheter fram och därmed fick katterna nya namn.

Den ena katten var jättebusig och var inte rädd för något eller någon. Så hon fick helt enkelt heta Busan. Hon är en robust tjej som springer i träskor. Idag blir hon även kallad Paddan, för hon har lagt på sig några kilon....

Den andra kissen var däremot kelig och hon var väldigt försiktig med allt. Hon fick heta Gosan såklart! Hon var en fin liten dam som gick i fina skor.

Jag glömmer aldrig när de skulle få gå ut första gången. Vi hade en grind för trappen ner från verandan som var stängd. Busan smög ut och kollade läget. Hon var väl inte jättekaxig men hon tog för sig. Annat var det för Gosan. Hon smög fram till dörren - då kom det en bil. Hon vände som en blixt i dörren och sprang in igen. Hon smög tillbaka fram till dörren. Ännu en bil kom och Gosan tillbaka in såklart. Så där höll det på säkert i 20 minuter men tillslut kom även lilla skruttan ut på verandan. Något stolt kan jag säga.

Eller när de hade kattrace på nedervåningen. Vi hade en soffa i hallen som de tog fart i från. Sedan var det full kula rakt från hallen, in i köket, en sladd vid diskbänken så hamnade de i "lilla" vardagsrummet och in i stora rummet och en sladd till så var de ute i hallen och tillbaka i soffan. Herrejesses ja - på 3 sekunder blankt!

När de blev lite äldre skulle de bestämma vem som bestämde vart. Under en period trodde vi att vi skulle få göra oss av med dem för de tålde inte att se varandra. Men efter en ordentlig uppgörelse så blev det så att Gosan bestämde över fåtöljen och vem som skulle få sova i den och Gud nåde om Busan kom för nära - då small det.

Gissa vem som blev The Queen of The Matskål? Ha ha ha - jo våran Padda såklart.

Gosan var alltid den som under somrarna var borta nästan dygnet runt. Helst på nätterna. Varje morgon när man lockade på henne kom hon från sitt favoritställe i diket bland det höga gräset. Hon hade en sten där som hon ofta satt på och man kunde se på öronen att hon lyssnade noga om hon kunde höra någon mus komma kilande. Hon var faktiskt den första av dem som tog hem sitt byte för att visa oss vad duktig hon varit. Som hon lät. Hon ville verkligen tala om att "Kolla här kommer jag!"

Ja, minnen finns det gott om.

När vi flyttade för 4 år sedan var det väl som problemet började. För att protestera mot flytten, antar vi, så kissade Gosan i våran säng. Det hade aldrig hänt förut och vi vart väldigt förvånade. Men sen hände det igen, och igen, och igen .... och igen. Vi hade börjat prata om att ta bort Gosan efter att det hänt 3 gånger - men vi hade inte hjärta att göra det. Men nu när det hände för 5:e gången så kändes det som att det blev för mycket.

Samtidigt hade hon börjat bete sig väldigt underligt. Hon har ju alltid varit duktig att sätta sig vid ytterdörren när hon ville ut. Fattade vi inte galoppen så jamade hon och krafsade på dörren. Under sensommaren började hon krafsa på dörren mitt i natten. För att få mat eller gå ut. Hade man "otur" att bli väckt för att hon ville ha mat så hann man inte mer än somna om förräns hon krafsade på dörren och ville ut. Det har varit många sömnlösa nätter kan jag säga.

Den sista månaden har hon krafsat på dörren i tid och otid. Oftast så ville hon ingenting utan när man väl klivit upp och kollat vad hon ville den här gången kunde hon gå raka vägen till sin korg - bäddade och la sig tillrätta.

De sista två veckorna har hon krafsat runt på alla dörrar - dag som natt - jamandes, vi har förstått nu när vi pratat med veterinären att hon började bli orolig och vimsig. Det verkade nästan som att hon inte hittade ytterdörren för att gå ut. Hon blev nästan skygg. Hon kom inte till oss som hon brukade när man lockade på henne. Skulle man ta henne i knäet för att gosa lite med henne ville hon sällan ligga kvar. Så nåt fel har vi ju förstått att det varit. Men poletten ramlade inte ner förräns de sista dagarna nu och vi är nu övertygade om att vi gjorde helt rätt.

Vår veterinär tyckte också att det var rätt beslut, när en katt blir så orolig och vimsig så mår inte katten bra. Men det var ett svårt beslut att ta.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig - men avskedet blev en myckt finare upplevelse än jag vågat hoppats på. Efter att hon fått sprutan så var hon med oss en stund så vi hann med att tala med henne och gosa med henne hela tiden. Det känns jätteskönt nu - att man fick den stunden. Det var ju våran Gosan som skulle somna in med oss nära sig.

Vi undrade här ikväll vart hon är nu och hur hon har det. Vi kunde bara gissa oss till att hon har det riktigt bra när hon sitter uppe i "katthimlen" och tittar ner på oss, tvättar sig förnöjt och kurar sedan ihop sig för att sova. Gosan kommer alltid att finnas här hos oss. Vi saknar dig Gosan - matte känner sig så ledsen...

Kram till er alla och var rädda om varandra!

Nytt År och Nya Möjligheter!

Oj, oj, oj - ser på besöksräknaren att ni inte svikit mig under min ledighet! Hoppas ni inte är allt för besvikna att jag inte skrivit något!

Vill börja med att önska alla er som läser min blogg en riktigt god fortsättning på det nya året! Ni har väl inte avlagt en massa nyårslöften som ni inte kan hålla? - Nä, tänkte väl det ;)!

Själv har jag gett upp detta för länge sedan. MEN lovade mig själv innan jul att 2010 måste bli de positiva förändringarnas år. Har redan planer vad jag skall göra för att vara snäll och go mot mig själv - så jag slipper hjärtklappning, minnesluckor och total förvirring!! Sitter nu och ler för mig själv. För vad annat kan man göra än att skratta åt eländet? Hur i hela fridens namn hamnade jag i denna situation???? Vem vet? Inte du... Vem vet? Inte jag...

Snällheten mot mig själv startar redan den 14 januari. Då skall jag och mina döttrar åka till Örebro för att titta på Lord Of the Dance. Alltså Michael Flatleys riverdance. Som vanligt kommer jag utan förvarning att gråta... Älskar att titta på människor som kan dansa! Jag blir helt hänförd. Detta gör att tårarna börjar rinna. Liksom de gjorde när vi var på Diggiloo i somras och Brolle sjöng "The show most go on" eller när jag tittade på Idol och Marie Picasso sjöng låten "Weak" med sådan kraft så den pressade ut tårarna utan att jag kunde göra ett dugg åt saken... Trodde inte att jag var såååå blödig!

Ni måste kolla denna länk...

http://www.youtube.com/watch?v=zb-7k6h42TE&feature=rec-LGOUT-exp_stronger_r2-2r-8-HM

Nästa snällhet blir den 17 januari ( ja, det är tätt på given, men det gäller att tanka energidepåerna) då jag drar till Åland med några härliga tjejer. Målet är att bara ta det himla lugnt och njuta av att allt är serverat. Och vi ska prata öronen av varandra över ett glas GT (eller två ). Ja fy fasen va skönt det ska bli att bara få vara. Det ser jag fram emot...

Underbart är kort sägs det - och idag blir inte bloggen längre än så här. Lovar att återkomma snabbare nästa gång och då skall ni få veta vad Lelle och jag fick på våran 20-åriga bröllopsdag av våra underbara flickor!

Sköt om er därute och njut av att den svenska vintern äntligen är här - mycket snö och skitkallt! I love it!

Länkar till Brolle och Marie. Inte bästa kvalitén men det får duga... håren reser sig ändå!

http://www.youtube.com/watch?v=mFoojQiNtmM

http://www.youtube.com/watch?v=rVLYY-zQpE8&translated=1

Värmande kramar till er alla!