Så enkelt det är att säga att när man kommer nära döden - då förstår man vad som är viktigt i livet.
Och visst gör man det.
Man undrar hur saker och ting någonsin skall bli sig likt.
Men det blir det ju aldrig...
Man lovar att leva som man vill och har lust till den tid man har kvar.
Kan man det?
Hur naket livet än blir så måste man få vardagen att fungera. Och helt plötsligt är man där igen...
Mitt i all stress, många måsten, många krav, ett steg till - en dag till - en vecka till och vips så har det gått en månad och man lever på som vanligt.
Varje kväll när jag lägger mig lovar jag mig själv - att imorgon Eva-Lena - då måste du ta hand om dig själv. Bli ledsen, ta en promenad, spela musik högt... Och när jag inte hinner känns det som om jag tappar bort mig en del av mig själv - en liten bit varje dag.
Det finns så många "om" och "när". Men när skall jag räcka till för Mig? Och om och när det skulle finnas tid till mig själv - då skulle jag inte ens vad jag skulle göra.
Jag vill kunna bli hysteriskt förbannat jävla ledsen över att min - ja just MIN mamma - är borta....
det har nu gått 4½ månad och jag kan bara inte.... Känner mig helt lost & låst. Om jag bara kunde få gråta...
Vi var till kyrkan på Alla Helgona och tände ljus för mamma och även för farmor Anna. Helt plötsligt hör vi hur en av melodierna från mammas begravning spelas - med panflöjtstoner. Okej - mamma är med oss. Skum känsla. Men när prästen läste Fotspår i sanden (som jag har skrivit i min blogg i oktober förra året) då reste sig håren i nacken. Och just då kände jag mig så himla ensam. Förstå mig rätt... man känner att man är ledsen och den enda som skulle kunna förstå är mamma... ja ni förstår vad jag menar.Ensam - för jag kände så tydligt att jag aldrig mer kan dela något med mamma - mer än i tankarna - jag kan inte ringa mamma å berätta att nu så kommer det något nytt till butiken som jag vet att du kommer att älska, eller säga att man är ledsen, glad, förbannad eller bara prata skit om just ingenting.
Tomheten kom över mig! Du fattas mig min lilla mamma!
Nä - en härlig individ kallar på mig... Vår golden Pepzi har varit lite kass i magen ett par dagar - och nu knorrar han - och då är det bäst att lägga benen på ryggen och springa ut med honom. Han är satt på vatten i 24 timmar och sedan blir det ris och allaska polock.
Det är nåt för en sann kulinar!
Kram till er alla! Jag vet att det finns hopp om livet någonstans därute - trots allt!
