Hur det går? Jo, tack, jag tar en dag i taget...

Idag väntade 2 st paket från cdon.com på mig när jag kom hem. Minns inte när jag köpte film, musik och böcker sist...??? Måste vara hundra år sedan eller något liknande. Skäms grymt för att jag inte handlade på hemmaplan men min handlingslust inföll halv elva i söndagskväll...

Så just nu lyssnar jag på "Så mycket bättre"-skivan... Love it!!!
Den programserien måste väl ändå vara det bästa som hänt de sista 100 åren??? Vilket program. Har skrattat och gråtit omvartannat. Pluras program missade jag, men vilken lycka när man helt plötsligt kan se tv4play via Telia, utan att betala en massa. (Ja, jag vet att man kan gå in och kolla via datorn men där låg det ju bara en vecka.... så jag hann inte med)

Plura ja... det avsnittet såg jag för ett par veckor sedan. Skulle skutta runt och städa under tiden - men jag blev sittandes framför tv:n... Plura tog mig med storm. Tårarna rann... så nu har jag bestämt mig för att lyssna igenom Eldkvarns musik ordentligt. En helt ny värld kommer att öppna sig tror jag... Återkommer med rapport senare.

Väntar fortfarande på den stora gråtattacken, att kunna få gråta ut min stora sorg ordentligt.... men som sagt kan det inte göras på beställning. Försöker mig på allt möjligt - tittar på sorgsliga filmer, läser tårdrypande olyckliga kärleksromaner, tittar på dokumentärer om allt möjligt - men det känns som jag frusit till is. Jag som varit så lättgrinad. Nä - nu är jag härdad...

Fick ändå en liten förvarning när jag tittade på filmen "P.S I love you" för en tid sedan. Så den bestämde jag mig för att den skall jag se någongång när jag är helt ensam och då åker persiennerna ner, telefonerna skall stängas av och bilen får jag väl parkera nere på torget för att låtsas att jag inte är hemma... Då jäklars ska här grinas... ;) Det blir nog i april när Lelle skall in på rehabelitering.

Som jag berättade så var Carro hemma i förra veckan och hon sa till mig på skarpen att jag FÖRST måste läsa boken enligt ovan innan jag ser filmen, (om jag överhuvudtaget skall titta på filmen alls enligt henne) vilket jag lovade dyrt och heligt. Och det var på den vägen jag hamnade på CDON. Ja ja... nog om det.

Mötte en bekant idag och fick frågan om hur det går för oss, alltså efter att mamma dött. (Det är nog första gången, tror jag, som jag verkligen skriver dött... och jag fick fundera lite innan, om jag inte kunde skriva något annat ord - men hittade inget bättre eller sämre heller för den delen)

Jag svarade som jag brukar... att det går väl ganska bra och att vi tar en dag i taget. Att vi inte fattar att det är sant... osv. Det är också så vi (om jag nu skall bunta ihop familjen) känner. Allt är ofattbart. Nu är det inte så att jag tänker kritisera att vännen ställde denna fråga, jag skulle själv fråga likadant, utan det handlar egentligen om mina funderingar kring själva svaret på frågan. Fasen va´ krångligt det låter att bli???

Nu ikväll började jag nämligen att klura lite på svaret jag gav och innebörden av det.

Vad betyder det att "det går ganska bra"? Vad menas med bra i detta svar?

Är det bra att jag inte gråter varje dag (eller inte alls)? Är det bra att livet bara går vidare som om inget hänt, förutom att saknaden är enorm?

Eftersom jag inte har tidigare erfarenhet av en sådan förlust inom familjen så har jag inget att jämföra mina sorgkänslor med. Så egentligen vet jag ju inte om sorgen går bra eller dåligt? Does that make any sense? Ja inte vet jag...

Att man tar en dag i taget. Vad ska man annars göra? Även om jag i början ville att allt skulle stanna upp så gjorde det inte det. Jag ville verkligen att hela världen skulle förstå vilken förlust vår familj just gjort. Men så funkar det ju inte... som tur är....

Innan jag krånglar in mig för mycket i detta så kan jag sammanfatta att svaret på denna fråga oftast blir detsamma för enkelhetens skull. Folk vill egentligen inte ha något djupare svar. För det är kanske så människan i stort fungerar? Att man ibland frågar för att vara artig och svaret blir inte djupt eller för känslomässigt för enkelhetens och artighetens skull?

I början när Lelle var så allvarligt sjuk hade jag jättesvårt att "höra skillnaden" på samma fråga. Hur ingående jag skulle svara beroende på vem som frågade. Ville de verkligen veta?? Man känner ju varandra olika mycket. Det slutade med att några säkert kände sig besvärade, för jag trodde ju verkligen att de ville veta och berättade kanske mer än de egentligen ville höra.

Då "lärde" jag mig att det är enklare att svara att det går bra osv...

Ja ni... lite invecklat blev det, och det är inte lätt att sätta ord på allt heller. Jag hoppas jag ändå på något sätt lyckade förmedla vad jag menar...

Jag är mycket för att be om ursäkt för en del saker därför vill jag verkligen göra detta övertydligt (haha alltså be om ursäkt för allt jag sagt *flin) så ingen tar illa upp, och jag hoppas att alla tar detta för vad det är - en ren fundering på hur både frågaren och svararen förväntas agera. Jag vill verkligen inte att mina vänner och bekanta skall sluta att fråga hur jag och min familj mår och jag hoppas verkligen också att alla förstår varför man ibland inte orkar eller inte vill gå in så mycket djupare om hur man mår för tillfället.

Nu fick ni lite att bita i!

Saknar dig min älskade lilla mamma!

Krama om de ni älskar och tala om hur mycket de betyder för er - medans tid är!!

Kram till er alla !