Orolig igen...

Lovade mig själv häromdagen att jag skulle nämna en sak i min blogg...lite snabbt bara...
Pratade ju om julbelysning sist. Och jag säger bara en sak - hur kommer man på idén att klä 4 stora skyltfönster med helt hysteriskt blinkande julbelysning? Locka till sig kunder? (Nä - det är nog reaktioner som mina de vill åt :) )Jag lovar att jag nog kan vara nästan hur hungrig som helst - men inte vill jag sitta och äta bland dessa lampor... Epelepsivarning utfärdas!

Lelle känner sig inget vidare pigg just nu. Antagligen en förkylning på väg. Oron smyger sig sakta på, skall det bli ännu en tur till lasarettet? Vad kommer att hända denna gång? Försöker att intala mig att det nog inte är någon större fara. Vissa dagar är ju neråt och andra uppåt. Men jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är orolig för den där vidriga svininfluensan!!! Den vill vi inte ha innanför dörrarna här!!!

För en tid sedan på någon kanal gick ett program som hette nå´t typ - Självmordsturister eller Självmordsturism. Det handlade om en man som var svårt sjuk i ALS (tror jag , kom in lite sent i programmet) och han hade en önskan om att få dö i förtid - innan sjukdomen dödade honom långsamt och plågsamt. Detta är lagligt i Schweiz och därför åkte han dit tillsammans med sin fru, blev "godkänd" och fick alltså bestämma över sin egen död. Hans hustru var med honom hela tiden. Detta program grep tag i mig mer än jag kunde ana. Tänker på det fortfarande.
Det som grep mig mest var intervjun med hustrun efter "självmordet". Man kunde se att hon var sorgsen men hon grät inte och fick förståss frågan om hon inte var ledsen? Hennes svar får mig faktiskt att gråta ibland. För där någonstans kan jag verkligen förstå hur hon menar...
Hon svarade (nu är det inte exakta ord, kommer ju inte ihåg precis):
- Den man jag gifte mig med dog egentligen för 6 månader sedan. Vi kom till en punkt där vi inte längre kunde säga att "Livet går vidare". Det enda som väntade var ju döden.

Jag säger bara det - Fyyy faaan! Ja, herre guud va jag grät. Tänk att komma till den stunden i livet och att ha kraft att ta ett sådant beslut. Jisses jisses jisses.
Jag kunde förstå henne så in i 17 mycket så det går knappt att beskriva. Någonstans i detta kom jag till insikt till några saker.

Insikt nr 1:
Jag kan faktiskt säga idag att livet går vidare, trots Lelles sjukdom.
Vi kommer alltid få dela vår vardag med Wegeners Granulomatos - mer eller mindre. Det är ju inte bara grundsjukdomen man får oroa sig för utan det är mycket runt om kring som han kan drabbas hårt av. Det räcker med en vanlig förkylning så kan han bli dödssjuk. Så fort Lelle snörvlar, hostar eller snyter sig kan det knyta sig i magen av oro. Håller han på att bli sjuk igen? Vilka tecken skall vi leta efter? Hur vet man om man börjar insjukna i svininfluensan? Mitt i allt detta rullar livet på med jobb, egen butik, hund, katter, älskade barn, städning, tvättning osv.(Det finns dagar och veckor som man knappt kommer ihåg för att det är så mycket man skall göra och tänka på)

Insikt nr 2:
Döden är inte det värsta som kan hända.
Detta hade jag grunnat på ett tag innan det mognade fram. Vågade knappt erkänna för mig själv att jag hade denna tanke. Pratade först med min Kurator om detta - visste inte riktigt hur jag skulle lägga fram det. Skulle jag verka helt galen??? Men han övertygade mig om att jag hade ett sunt tänkande. Skööönt... Sedan tog det någon vecka innan jag kunde lufta mina tankar om detta med nära och kära och nu slutligen kan jag till och med berätta om det här! Vilka framsteg. Min tanke bakom denna insikt är:
Jag kan se saker som är mycket mycket värre än döden. T ex att se någon man älskar och håller av mycket plågas och har dödsångest. Eller får ett sjukdomsbesked som kan innebära döden och att vägen dit kan bli plågsam. Just där och just då kan man verkligen förstå att döden även kan vara en befrielse. Man säger ju många gånger att man vill dö fort och inte ligga och plågas. Men jag undrar hur många som verkligen förstår innebörden av detta? Att stå inför detta faktum, att känna inom sig, att enda sättet att slippa ifrån detta helvete är att dö. Jag önskar ingen detta. MEN att vara anhörig och stå helt hjälplös för att se på hur ens älskade kämpar som en galning för att hålla sig kvar. Det går inte ens att beskriva. Just då är man ju så inne i kampen så man varken känner eller förstår allvaret egentligen - inte förrens efteråt förstår man...hur...nära...det...var... och jag kan säga en sak. JAG VILL INTE UPPLEVA DET IGEN! Men jag står fast vid min insikt att även jag, som anhörig, kan se att döden inte är värst utan den kan även vara en befriare.

Insikt nr 3:
Jag behöver verkligen ta mig tid att fundera ut vad jag egentligen vill ha ut av mitt liv och hur jag vill leva det i fortsättningen. Jag vill ju leva ett gott liv den tid jag har.
Vad är värt vad? Vad är det man skall sträva efter? Vart går gränsen för hälsosamt/ohälsosamt? Är det möjligt att bara ta in positiv energi? Hur mycket är jag beredd att betala av mig som person för att leva ett liv som bara rullar på? Vill jag fortsätta i denna takt? Vad händer om jag gör den och den förändringen???
Denna insikt är väldigt luddig i sin tankeform än. Men den snurrar runt i huvedet riktigt ordentligt just nu. Och det värsta är att jag för stunden inte har ett enda svar på min insikt. Inte just nu iallafall.


Visst finns det väl någon text eller dyl. som lyder ungefär så här? Vår tid på jorden är kort med tanke på hur länge vi ska vara döda... eller nåt sånt? Därför vill jag ju må så bra det bara är möjligt och verkligen kunna njuta av och ta tillvara på denna tid!

Fick en fin kommentar på mitt föregående inlägg! Jag tackar så himmelens mycket! (Läste stolt upp den för Lelle) Ler lite - trodde aldrig att jag skulle kunna beröra så mycket som jag tydligen gör! Det värmer!
Jag brukar inte berätta i förväg för familjen vad jag skriver om - men ikväll har jag faktiskt läst mina insikter högt för gubbisen, och han håller med mig till 100% - bara så ni vet!

Denna gång får ni klara er utan en bild. Vad skulle det vara för bild som passar in i dagens ämne? Ja, inte vet jag!

Kramelikram till er alla där ute i verkligheten! Snart är det jul!