En sorgens dag

Idag har det varit en otroligt jobbig dag. Vi har fått lov att ta bort våran katt Gosan. Det är så ledsamt. Så sorgligt. Känner mig som en bov som bestämt att hon inte skall få leva längre...

Våra två katter kom hem till oss som två små studsande bollar för 13 år sedan.

Flickorna fick välja en varsin katt ur en syskonkull. Först var det meningen att vi bara skulle ha en men det var bara två kattungar kvar och vi tyckte de kunde ha sällskap av varandra när vi inte var hemma. Det var med spänning vi hämtade hem de små liven och flickorna, som då var 6 och 8 år tyckte allt var jättespännande. Naturligtvis hade de filurat ut varsit namn åt dem innan vi hämtade dem. Men när de varit hemma några dagar kom deras personligheter fram och därmed fick katterna nya namn.

Den ena katten var jättebusig och var inte rädd för något eller någon. Så hon fick helt enkelt heta Busan. Hon är en robust tjej som springer i träskor. Idag blir hon även kallad Paddan, för hon har lagt på sig några kilon....

Den andra kissen var däremot kelig och hon var väldigt försiktig med allt. Hon fick heta Gosan såklart! Hon var en fin liten dam som gick i fina skor.

Jag glömmer aldrig när de skulle få gå ut första gången. Vi hade en grind för trappen ner från verandan som var stängd. Busan smög ut och kollade läget. Hon var väl inte jättekaxig men hon tog för sig. Annat var det för Gosan. Hon smög fram till dörren - då kom det en bil. Hon vände som en blixt i dörren och sprang in igen. Hon smög tillbaka fram till dörren. Ännu en bil kom och Gosan tillbaka in såklart. Så där höll det på säkert i 20 minuter men tillslut kom även lilla skruttan ut på verandan. Något stolt kan jag säga.

Eller när de hade kattrace på nedervåningen. Vi hade en soffa i hallen som de tog fart i från. Sedan var det full kula rakt från hallen, in i köket, en sladd vid diskbänken så hamnade de i "lilla" vardagsrummet och in i stora rummet och en sladd till så var de ute i hallen och tillbaka i soffan. Herrejesses ja - på 3 sekunder blankt!

När de blev lite äldre skulle de bestämma vem som bestämde vart. Under en period trodde vi att vi skulle få göra oss av med dem för de tålde inte att se varandra. Men efter en ordentlig uppgörelse så blev det så att Gosan bestämde över fåtöljen och vem som skulle få sova i den och Gud nåde om Busan kom för nära - då small det.

Gissa vem som blev The Queen of The Matskål? Ha ha ha - jo våran Padda såklart.

Gosan var alltid den som under somrarna var borta nästan dygnet runt. Helst på nätterna. Varje morgon när man lockade på henne kom hon från sitt favoritställe i diket bland det höga gräset. Hon hade en sten där som hon ofta satt på och man kunde se på öronen att hon lyssnade noga om hon kunde höra någon mus komma kilande. Hon var faktiskt den första av dem som tog hem sitt byte för att visa oss vad duktig hon varit. Som hon lät. Hon ville verkligen tala om att "Kolla här kommer jag!"

Ja, minnen finns det gott om.

När vi flyttade för 4 år sedan var det väl som problemet började. För att protestera mot flytten, antar vi, så kissade Gosan i våran säng. Det hade aldrig hänt förut och vi vart väldigt förvånade. Men sen hände det igen, och igen, och igen .... och igen. Vi hade börjat prata om att ta bort Gosan efter att det hänt 3 gånger - men vi hade inte hjärta att göra det. Men nu när det hände för 5:e gången så kändes det som att det blev för mycket.

Samtidigt hade hon börjat bete sig väldigt underligt. Hon har ju alltid varit duktig att sätta sig vid ytterdörren när hon ville ut. Fattade vi inte galoppen så jamade hon och krafsade på dörren. Under sensommaren började hon krafsa på dörren mitt i natten. För att få mat eller gå ut. Hade man "otur" att bli väckt för att hon ville ha mat så hann man inte mer än somna om förräns hon krafsade på dörren och ville ut. Det har varit många sömnlösa nätter kan jag säga.

Den sista månaden har hon krafsat på dörren i tid och otid. Oftast så ville hon ingenting utan när man väl klivit upp och kollat vad hon ville den här gången kunde hon gå raka vägen till sin korg - bäddade och la sig tillrätta.

De sista två veckorna har hon krafsat runt på alla dörrar - dag som natt - jamandes, vi har förstått nu när vi pratat med veterinären att hon började bli orolig och vimsig. Det verkade nästan som att hon inte hittade ytterdörren för att gå ut. Hon blev nästan skygg. Hon kom inte till oss som hon brukade när man lockade på henne. Skulle man ta henne i knäet för att gosa lite med henne ville hon sällan ligga kvar. Så nåt fel har vi ju förstått att det varit. Men poletten ramlade inte ner förräns de sista dagarna nu och vi är nu övertygade om att vi gjorde helt rätt.

Vår veterinär tyckte också att det var rätt beslut, när en katt blir så orolig och vimsig så mår inte katten bra. Men det var ett svårt beslut att ta.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig - men avskedet blev en myckt finare upplevelse än jag vågat hoppats på. Efter att hon fått sprutan så var hon med oss en stund så vi hann med att tala med henne och gosa med henne hela tiden. Det känns jätteskönt nu - att man fick den stunden. Det var ju våran Gosan som skulle somna in med oss nära sig.

Vi undrade här ikväll vart hon är nu och hur hon har det. Vi kunde bara gissa oss till att hon har det riktigt bra när hon sitter uppe i "katthimlen" och tittar ner på oss, tvättar sig förnöjt och kurar sedan ihop sig för att sova. Gosan kommer alltid att finnas här hos oss. Vi saknar dig Gosan - matte känner sig så ledsen...

Kram till er alla och var rädda om varandra!