Fotspår i sanden

När skall man börja leva som man lär??? Det här med att ta en dag i taget - hur svårt kan det egentligen vara? Min mamma sa idag:

- Står man med ena foten i det förflutna och den andra foten i morgondagen så skiter man i dagen man har idag och det är den enda dagen man har löfte om!

Det är så jävla sant - för det förflutna har ju redan skett och det kan du inte göra ett dugg åt idag! och morgondagen har du inte ens fått löfte om. Vi har bara dagen i dag!

Just idag är en svart och tung dag för mig. Helt plötsligt faller man bara ner i stort hål och undrar om man ens skall klara av minut för minut. Snacka om att leva för stunden.

Jag vill gärna göra upp några planer och mål för framtiden - men så fort man tänker tanken så får man en påminnelse om att vi måste leva här och nu.

Och denna påminnelse kom som ett brev på posten idag. Men någon klok människa har också sagt att imorgon är en annan dag. Även om jag har svårt att se vad som skulle kännas annorlunda imorgon?

För drygt 10 år sedan hade jag en downperiod i mitt liv och fick en berättelse uppläst för mig och jag grät som ett litet barn. Som tur var så var det mamma som läste den för mig så naturligtvis tröstade hon mig. När livet känns bra så tänker jag inte så mycket på den - men i svåra stunder så kommer den till mig ibland. Jag är inte speciellt kristen av mig - men jag har min egen tro om att något finns därute och att vi styrs av ödet. Så jag har min uppfattning om hur jag vill att min gud är och ser ut så om ni bara sätter in vad ni vill eller om ni vill behålla berättelsen som den är - det är upp till dig! Jag är bara glad om den kan beröra dig som den än i dag berör mig!

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.

Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden.

Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.

Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.

"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.

Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår.

Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande.

När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Ja, vad ska man säga...

Kramar till er alla från mig!