Grattis gumman på födelsedagen<3

När jag har mina ljusa stunder så verkar ingenting omöjligt. Som nu i söndags när jag en stund kände för att städa. Vad gör jag då? Jo, sätter upp omöjliga mål som tidigt på dagen verkar så enkla att uppnå - men som blir svårare och svårare att fullfölja ju längre dagen lider. Glömde bort att lyssna på mig själv en stund, var ju trött, men kunde inte tillåta mig att sätta mig ner och inse att nu får det vara nog.
Igår var jag stressad innan klockan ringde (ni vet ju att jag hade svårt för att sova oxå...) och hela dagen fortsatte det så. Hade en jättetrevlig kväll med födelsedagskalas och fick umgås med mina nära & kära. Men det var inte tillräckligt för att ladda om batterierna - för imorse när jag skulle kliva upp för att åka till jobbet så ville jag bara ligga kvar. Att jobba gick bra - om man räknar bort några små missar som att börja laga morotssoppa istället för linssoppa(resultatet blev en linssoppa med morötter i, smart va?) Slutade klockan 14 och visste inte hur fort jag skulle komma hem för att bara få lägga mig och sova. Mådde urdåligt. Mina säkra tecken på min stress är trötthet, har svårt att ta djupa andetag, känner mig som jag bara vill storgråta men stänger av och framförallt känns det som hela mitt huvud är stoppat med skumgummi. Det är så svårt att förklara. Vet att jag dras med ångest över allt som hänt under våren och sommaren och att jag blivit starkare, men jag faller fortfarande då och då. Speciellt när jag inte tillåter mig att vila och ta hand om mig själv. Varför skall det vara så svårt att erkänna för sig själv att det nu får räcka?
Trodde jag lärt mig nå´t under denna resa - men fortfarande så sätter jag ofta andras behov framför mina egna. Man orkar liksom en minut till och ytterligare en minut till men sedan tar det bara stopp, som det gjorde för mig idag.
Skulle ju iväg på Våga Växa projektet mellan kl 16-19. Hade sådan ångest för att jag inte skulle orka iväg på det. Kan man verkligen säga att man inte kan komma för att man är så jäkla trött i hela kroppen? Jag är ju inte "sjuk"? Kunde inte för hela mitt liv förstå hur jag, idag, skulle orka sitta och lyssna på en föreläsning i 3 timmar... För mig var det helt otänkbart men kunde inte erkänna det för mig själv. Skickade tillslut ett mail till samordnaren, hämtade täcke och kudde, la mig i soffan och tvärsomnade. Sov i nästan 2½ timme. Nu är det sena kvällen och jag mår lite bättre men är fortfarande trött trött trött. Kanske ska jag hoppa i bingen?

Vill tacka dig Maria för våran kaffestund idag. Det var skönt att bara få sitta en stund och prata. Det betyder mycket mer än jag kan förklara.

Ikväll firade vi Jessica på 19-årsdagen med fina rosor och en biljett till Lord Of The Dance i Örebro. En slant sitter aldrig fel heller - så jag tror hon är nöjd med kvällen.
Det var vi tre som skulle smaska i oss av det sista av tårtan (vi bantar ju - så egentligen äter vi inte kaffebröd...hmmm...jo - tjeeena)
Makens min var betalbar när Jessica tog 2/3 av biten som var kvar och vi två fick dela på den sista tredjedelen. Vi fick oss ett gott skratt. Men Jessi är en generös flicka så hon överlät istället resten av Daimtårtan till pappa . Naturligtvis förlät han henne direkt. Uj uj uj...

Ja, som ni alla säkert vet så går livet upp och ned och just idag var det neråt men ändå har jag fördelen att ha nära till skratt och kan se det ljusa om så bara för en kort stund. Det är inte alltid det känns lätt att visa sin ledsna sida - det finns ju alltid de som har det värre - vad har jag för rätt att klaga som har hela min familj i livet?

Varma kramar till er alla!